Vad innebär det egentligen att vara bildlärare, rent konkret? Vi fick i måndags en föreläsning om vad det har varit, men även mycket om vad det just nu faktiskt fortfarande är. Man kan tro att det skett en stor utveckling sedan bildämnet, eller teckning som det hette då, fördes in som ämne i skolan. Den tradition som rådde då var den tekniskt mimetiska traditionen, vilken innebär att man tittar på ett givet objekt, för att sedan avbilda detta. Alla elever gör samma sak. Det finns alltid ett rätt och fel i form av regler. Som lärare är du här en teknisk expert, och det är lätt att betygsätta elevernas prestationer. Förr hade detta en konkret funktion då skolorna ofta var yrkesutbildande, och teckningen hade en praktisk funktion att fylla. Den tekniskt mimetiska traditionen råder ännu i skolorna, ibland utgör den till och med 80 % av all bildundervisning. Då bildundervisningen inte fyller samma funktion som tidigare är det märkligt att man fortfarande sitter och tecknar av äpplen och päron i skolan.
I den Svenska folkskolan uppmanades ALLA lärare att lära sig att teckna, då bild var ett hjälpmedel för inlärning. Alla skolor arbetade även med samma bildmotiv. Detta är smått fantastiskt när man jämför detta med dagens samhälle, där det finns ett totalt överflöde av bilder.
Den tekniskt mimetiska traditionen fick så småningom ”konkurrenter”. Personerna som förespråkade detta ny synsätt vilade på den fria konstens tradition där man förhöll sig öppet till barns skapande, man ville inte ”lägga sig i” och förstöra barns fantasi. Man strävade efter mer abstrakta bilder, med mycket färg och djärva kompositioner. Föreställningen om att inte lämna några vita ytor på pappret var gott bildskapande rådde. Tekniskt bildskapande ansågs här strypa elevens fantasi. Jag minns själv min lågstadielärare när jag tänker på tekniskt bildskapande kontra den psykologiska bildtraditionen. Min lärare bestämde att vi elever bara fick använda kritor. Vi fick aldrig använda blyertspennor och sudd när vi hade bildlektion. Det skulle vara ”mjuka” kanter och motiven fick föreställa vad som helst, bara vi Fyllde hela pappret. Själv hatade jag att skapa bilder på det här sättet, vilket resulterade i att jag gjorde en jättesnabb bild i kritmetoden (bilden var helt utan tanke, och enbart till för att tillfredställa min lärare) Sedan satte jag mig i lugn och ro och teknade med blyerts, som kändes meninsgfullt för mig. Inom den här traditionen ansåg man att konst är gott, likaså klassisk musik. I mångt om mycket kan jag tycka att det här förhållningssättet lever kvar. Jag tycker personligen inte att klassisk konst är dålig, men man måste visa att det finns mer än den, och ifrågasätta varför det är den klassiska konsten som regerar. Hur ska vi modernisera bildämnet? Det är en av de viktigaste frågorna vi som blivande lärare har, kan jag tycka. Det är svårt att bryta en mångårig tradition av bildskapande! Att vända sig till eleverna och utgå från deras egna erfarenheter är en god början. Att ta in moderna tekniker, som många elever hanterar är även något som känns relevant. Enligt mig handlar det inte om att ta avstånd helt från äldre traditioner som den avbildande och fria konsten, utan att låta dessa äldre traditioner (som kan göras spännande!) möta vår nya moderna teknik, samt att vi måste inse att alla barn är en produkt av sin egna tid, och att vi måste vara observanta och se hur vi kan spegla bildämnet så att det känns meningsfyllt för våra elever, och att de utvecklar en förståelse för bildspråkets rika, unika och varierande uttrycksmöjligheter. Viktigt är även att vi som lärare ger dem metoder och verktyg för att lyckas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar