Ett sammanfattande inlägg om kursen "visuell kommunikation"

Efter nästan 10 veckor är så kursen Visuell kommunikation snart till sin ende. Det har varit en spännande liten resa. Att lägga just en sådan kurs i början av en utbildning känns för mig som ett bra val. Allt är nytt – skolan – klasslamraterna – lärarna - ja hela situationen, och inte att förglömma tanken om att vi faktiskt är här för att bli lärare. En tanke som för mig efter den här inledande kursen känns som ett självklart val. Med nyfikna ögon, ibland rädda och förvirrade, kommunicerar vi allt i vår omgivning. Vad passar då egentligen bättre än att ha en inledande kurs i just visuell kommunikation.

Vi har verkligen behandlat begreppet visuell kommunikation på flera olika sätt under kursens gång. Vårt första möte med den visuella kommunikationen blev historien om ”Dr. Pimapen” och hur förödande det kan bli om överenskommelsen inte finns där. Kommunikation bygger just på en överenskommelse oss människor emellan, hur vi ska se på en sak på samma sätt, vilket är jättesvårt då vi alla är olika! Om man ens kommer nära andra människor att förstå en sak på samma sätt ska man vara glad, har jag upptäckt. Boken ”visuell retorik” tar på ett grundläggande och i min smak ”enkelt” sätt upp begrepp som rör olika typer av kommunikation. Boken känns som ett stöd när man snabbt vill få en uppförfriskning om låt säga - att tolka och reflektera bilder, vilket den på ett sakligt plan beskriver väl, enligt mig.

Tidigt in i kursen fick vi en genomgång av vårt reflekterande verktyg – bloggen. Min spontana reaktion var faktiskt att ”det här blir ju kul” och det tycker jag fortfarande, i skrivande stund. Jag tycker även det är modigt av konstfack att våga ta in nya metoder för att dokumentera elevernas processer. Jag tycker överlag att det har fungerat bra för mig med bloggen, men kanske att det vore ”roligare” om man var två som läste varandras bloggar, och inte som nu att man läser en persons blogg, som i sin tur läser en annan blogg.

Vi har tagit del av många olika tekniker, där den centrala tanken har varit att vi senare ska kunna utnyttja dessa i vår kommande roll som studerande och senare lärare. Jag tycker att det känns viktigt med tanke på hur vårt alltmer digitala samhälle ser ut. Man klara sig inte i skolan numera om man inte behärskar olika digitala medier.

Ett moment som kändes en smula ”utanför” det stora övergripande blocket vad vår tre-dagars workshop med Ulf Klaren. Ett oroligt spännande område som mer kändes som fysik och psykologi än färglära. Vi blir varse om vår omgivning, oftast helt omedvetet. Vår hjärna tolkar informationen så den blir meningsfull för oss. Detta är helt fantastiskt när man tänker efter. Att dessa processer är helt nödvändiga för oss - för att tex orientera oss, känna igen ansikten och bedöma avstånd, och att de dessutom sker på ett omedvetet plan gör det till något jag iallafall vill forska vidare om. Synd att vi bara hade några dagar i ämnet då det är så intressant och känns helt fundamentalt för oss som blivande bildpedagoger.

Bildämnet är otroligt mångfacetterat, och det finns inget rätt eller fel, vilket både är svårare, men även roligare. Vi har fått en liten uppfattning om vad vårt framtida yrke kan tänkas innebära. Enligt mig handlar det inte om att ta avstånd helt från äldre traditioner som den avbildande och fria konsten, utan att låta dessa äldre traditioner (som kan göras spännande!) möta vår nya moderna teknik, samt att vi måste inse att alla barn är en produkt av sin egen tid, och att vi måste vara observanta och se hur vi kan spegla bildämnet så att det känns meningsfyllt för våra elever, och att de utvecklar en förståelse för bildspråkets rika, unika och varierande uttrycksmöjligheter. Viktigt är även att vi som lärare ger dem metoder och verktyg för att lyckas!

Vår faktiska roll – att bli lärare - fick vi ett rejält smakprov på. Under två veckor befann vi oss på våra respektive partnerskolor. Att låta oss gå ut på praktik så tidigt i vår utbildning måste vara det bästa för alla blivande lärare, det är ju trots allt där många av oss ska befinna sig om 4,5 år. Mycket hände under dessa två veckor, både saker av trevlig natur, men tyvärr även av mindre trevlig natur. Alla erfarenheter är bra erfarenheter, och att få uppleva olika typer av konflikter har givit mig en liten inblick i hur skolan behandlar till exempel frågor som rör elever som uttrycker antidemokratiska värderingar och bär en klädsel som kan återspeglas i dessa åsikter. I boken ”Praktisk Lärarkunskap” s. 47 läser jag ”Genom väl utformade och uppbyggda samtal, genom värderingsprövande grupper, genom ärlig och öppen kommunikation och mycket annat skulle en hel del konflikter undvikas” Men vad gör man när det inte finns tid, resurser och personal för att genomföra detta? Ett problem som jag finner stort är när eleverna är genomsyrade av sina föräldrars åsikter. Då kan en skolas organisation ha en väl fungerande plan för ökad jämlikhet och förståelse, men när eleverna kommer hem blir de matade med åsikter som inte återspeglar demokratiska värderingar. Hur kommer man åt dessa föräldrar? Jag valde att gestalta den här problematiken i den visuella slutuppgiften ”lärande-kropp-rum” , som jag för övrigt tyckte var ett öppet grepp på uppgiften. Det blir alltid mest spännande enligt mig när en uppgift går att tolka på många olika sätt.

Den litteratur som behandlats under kursens gång har varit ganska liten, men överlag bra. ”Praktisk lärarkunskap” ger en centarla lärarkunskaper, och tar relativt lättförståligt upp olika metoder och arbetssätt, men även juridiska spörsmål. Boken ”möten med bilder” är en bok som berör de bilder vi möter i vår vardag och även ger oss verktyg för att tolka bilder och se på dem ”på ett annat sätt”. Boken håller ett ganska tydligt feministiskt perspektiv vilket gör den intressant, då mycket inom konst och media-världen utgår från ett manligt perspektiv, känns det ibland som som. Boken var även intressant för mig när jag studerade eleverna under min praktikperiod då den tog upp en hel del om olika sociala koder och kulturella föreställningar. Det fanns så många tydliga koder i barnen och ungdomarnas kultur, koder som vi som vuxna inte har tillgång till, och därmed blir vi uteslutna. Naturligtvis är det inte så att en vuxen måste delta i ungdomskulturer, men för att förstå de elever vi möter är det viktigt att förstå, om än bara till en liten del, den kultur de befinner sig i. Det enda som jag egentligen fann negativt med boken ”möten med bilder” var att det ibland talades om bildernas färg, och dessa var i svart och vitt. Detta är kanske inget jätteproblem, men en viss frustration infann sig trots allt.

Min lärandeprocess under dessa tio veckor har präglats av en allmän nyfikenhet, lekfullhet och ett otroligt lugn. Jag har inte drabbats av panik och inte förstått någonting, så som man oftast har gjort vid något tillfälle under andra utbildningar, en känsla av att ”det ordnar sig” har hela tiden funnits där. Det som känns alldra bäst är att vi här på konstfack jobbar utifrån ett vetenskapligt OCH konstnärligt perspektiv, vilket för mig känns helt fantastiskt.

Det där med att hålla lektion!

Dagarna rusar fram och jag har inte hunnit skriva om min lektion jag höll sista fredagen på den här vfu-perioden (har haft fullt upp med att redigera film!)

Jag bestämde mig för att köra på temat "monster-nallar" som jag blev inspirerad av under en föreläsning. Uppgiften går alltså ut på att förändra en mjukisnalle till ett läskigt litet monster, eller vad man nu känner för. Jag köpte 20 nallar (!) som skolan betalade för. Kändes jättetrevligt att jag fick en liten budget att använda mig av (tack partner-skolan!)

Jag gjorde först en nalle själv för att testa olika lösningar, samt att ha något att visa upp för elever eleverna - som jag för övrigt är jätteviktigt. Man måste ge dem rätt verktyg för att lyckas, och då måste man vissa bra exempel själv tycker jag.

Eleverna jag skulle undervisa var två 6:or, jättegulliga elever. Ena klassen är en så kallad "matte-klass" en klass där man går om man är "studieinriktad" av vad jag har förstått. (vad är de andra klasserna då?) Klassen är verkligen supersmarta och jag gillar den verkligen. De fattade uppgiften direkt! Kändes jätteskönt. "I undervisningen är både lärare och elev sändare" ( Långström och Viklund, 2006, s. 31) Detta känns så fundamentalt för lärandesituationen, och att man verkligen bejakar detta. Av olika anledningar går inte alltid informationen fram, och det är viktigt att ha i bakhuvudet - hela tiden. Man måste även tänka på att "den selektiva perceptionen" existerar, alltså att vissa elever bestämmer sig för att ett ämne är helt ointressant. Som tur var kände jag inte av detta i fredags. En annan fundamental bjässe i lärandesituationen är ju våran röst! Hur ska man egentligen prata? Jag är ganska högröstad naturligt, och det är en bra egenskap har jag märkt. Bäst är att tala med en hög, säker stämma, inte skrika - det är nog det sämsta man kan göra. Man tappar rösten - och eleverna! Något jag faktiskt funderade på var min dialekt. Jag är en äkta skåning, och dialekten är därefter. Kommer eleverna förstå mig tänkte jag lite oroligt. Jodå, de fattade, och nästan alla visste att det var skånska jag talade. Hurra! I "praktisk Lärarkunskap" sid 35 läser jag följande " Tidigare fick blivande lärar lektioner i att slipa av sin dialekt" När var detta?! På 30-talet eller? Känns jätte-fascistiskt. Här ska inte slipas av någon dialekt - den är kanske ine så fager, men den stannar!

Att presentera uppgiften känns absolut som ett av de viktigaste monemten. Att stämma av så att alla förstår, att prata jag klart och tydligt, att få med sig alla, att veta VAD, HUR och VARFÖR.

När man sedan kommer igång är det viktigt att reflektera över till exempel vad för roll man ska inta, ska jag låta de tänka mycket själv, eller ge dem mycket hjälp? Hur rör jag mig i rummet till den här uppgiften, passiv eller aktiv?

Då detta var praktik provad jag lite olika roller. Och efter ett tag tänkte jag inte så mycket på vilkr "roll" jag hade utan "var" mest. Det känns som att eleverna märker tydligt om man inte är sig själv.

På sidan 37 i "praktisk lärakunskap" läser jag "det handlar liksom i många andra pedagogiska sammanhang om tajmingen" Jag kan väl inget annat än att hålla med, men jag tror att det även handlar otroligt mycket om planering och åter planering.

Studiedag!

Nu har jag äntligen fått ta del av denna magiska dag! Oj vad man undrade vad lärarna gjorde under dessa dagar. Igår (20/9) sammlades hela lärarkåren (tror jag?!) i matsalen för att få ta del av ett nytt system för att föra in skriftliga omdömen på eleverna - digitalt. Detta har fram tills nu skötts manuellt i böcker av vad jag har förstått. Dock har det funnits ett annat system förr, men detta kraschade tydligen.. Men nu intoducerades detta nya system, som verkade riktigt bra. Jag och min mentor fick även granska den "kommentarsbank" som ska finnas förinställd. Det var bra betygskriterier och min handledare var nöjd. Sedan fick vi själv testa hur programet fungerade. Det känns kul när man kan få bli nöjd med något sådär direkt!

Min tid såhär långt på partnerskolan känns bra. Det känns som jag är involverad i verksamheten, och min handledare är mycket öppen och ger mig bra svar på atta mina "dumma" frågor. Det känns extra kul att hon tycker det är kul och givande att ha lärarkandidater vid sin sida nu och då. Det känns även som att jag kommet in i allt mycket bättre nu, de olika klasserna och vad de har för sig till exempel - 5:orna gör bokstavsskulptur, 6:orna håller på med ett sammarbete med svenskan där de håller på med "tittfönster" och fantasyvärldar, vissa jobbar i lera, 7:orna håller på med 3-dim - lådbygge där de ska göra om en 2-d bild till 3-d. 8:orna kämpar på med sina stilleben i pastell och niorna jobbar med en uppgift där de ska tillverka en present till en speciell konstnär, denna present ska spegla konstnären.

Min partnerskola känns lite som min gamla låg-mellan-högstadieskola på vissa sätt. Den är större naturligtvis, men den ligger i ett "litet" villasamhälle det finns natur och frisk luft. Det känns bra.

Det är inte alltid så lätt...

För att gå rakt på sak är min partnerskola rätt ansträngd när det gäller motsättningar mellan etnicitet. Skolan ligger i ett gränsland, så att säga. Ena området är ett svensk villasamhälle, med "småstadsvärderingar" för att uttrycka det milt. Det andra området är bebott av personer med annan etnisk bakgund än svensk. Problemet här är naturligtvis inte per automakik ett faktum, men har sakta men säkert blivit ett. Skolan står villrådig och vet inte vad de ska göra. Eleverna pucklar på varandra öppet, nästan dagligen, en tryckande stämning har spridit sig över skolan och det är oroligt överlag. Personal är även säkra på att detta inte är allt, utan att det sker mycket vid sidan av skolan som vuxna inte ser - kanske saker som är värre. Personligen blir jag nästan rädd när jag ser hur små barn sitter och ritar bilder på hitler och har värderingar som att "förintelsen är en bluff" Barn som går med nazist-uniform. Detta kommer inte enbart från barnen själv, det måste finnas vuxna med i bilden som har påverkat dessa elever till helt vansinniga åsikter. Men vad gör man i ett sådant här läge - helt ärligt?! Det är jättesvårt.

Att tolka kroppens uttryck.

I boken "möten med bilder" sidan 45 läser jag om hur kroppen är den yta på vilken kulturella föreställningar projiceras. Man kan med andra ord läsa kroppstecken som vi läser en text eller en bild. Viktigta att tänka på är att det finns koder. Koder är en viss kulturs gemensamma system som ger dessa tecken mening. För att jag ska kunna koderna och läsa av tecken måste jag förstå en kultur. Jag tänker på ungdomarna i klassrummet, hur deras kultur är så tydlig, och framförallt hur tydligt de gör för oss vuxna att vi inte kan deras koder - vilket vi inte kan - oftast. De vet det och uttnyttjar det, på gott och ont! även intressant att alla klasser har byggt upp sin egna mini-kultur i klassen. Alla har olika roller, och alla vet oftast sin roll. Är det någon som "glömmer" sin roll, inte vill ha den, eller på annat sätt inte gör som vanligt - utbryter kaos - som i vilket samhälle med kultur som hellst. Jag tycker verkligen det är intressant med alla dessa elever som, bokstavligt talat, stirrar ut en. Vad tänker de?! Jag är så nyfiken.

VFU. Måndag 12/10 - första dagen.

Första mötet med min partnerskola. Jag hade inte varit där och besökt innan, så karta och reseplanerare var utskrivna från eniro och redo att användas! Till min lättnad var det relativt lätt att finna dit. Men det tar så lång tid! 45 minuter från min port till deras. Jag är ju van att kunna ta mig till skolan på 8 minuter. Men jag antar att det kunde vara värre. Jag träffar min handledare som jag genast gillade! Hon har jobbat på min partnerskola som bildlärare i 20 år ock kan sin sak, vilket känns skönt när man kommer som helt ny.

Den första aktiviteten för mig blir att delta i ett arbetslagsmöte. Alla lärarna verkar lite förvirrade angående exakt vad som ska planeras på dessa möten. Samtalet kretsade alltså kring detta. Jag träffade även den andra lärarkandidaten som är med min handledare. Han kommer fån Stockholms uni, och hade redan varit på skolan i en vecka. Det känns Faktiskt bra att ha någon att tala med om alla intryck, någon som är på samma plats, ser samma saker och är på samma nivå.

Sedan följer ett planeringsmöte med syslöjdsläraren. Bild och syslöjd driver ibland projekt tillsammans, som verkar vara riktigt fruktbara. De har tidigare haft bla föreläsningar och workshops med Bea Szenfeld.

Sedan var det då dags för lektion. 8b stod på tur. Mitt första intryck var faktiskt riktigt bra - min handledare har hela tiden full koll på allt. Hon är mycket lugn och metodisk i sitt sätt, och eleverna har förtroende för henne, det märks. Min handledare är ensam bildlärare och har åldrarna 5-9. Hon jobbar fulltid och har varje klass en timme i veckan - det är så många elever!

På eftermiddagen hade vi en 8:a till. Det var stökigare den här lektionen. Eleverna var trötta, de hade haft gympa och klockan började bli rätt mycket. Koncentrationen var alltså ganska låg. Alla 8:or jobbar med komposition/ljus/skugga och färg. Många är faktiskt riktigt duktiga. Kul att de även "vågar" ta hjälp av mig en hel del. jag sprang runt mellan bänkarna och rättade till kompositioner tills jag var helt yr. Puh! Men det var en bra första dag måste jag säga.

VFU!

Nu har jag talat med min mentor (kallar man dem det?) på min partnerskola Hon verkar verkligen trevlig och allt känns bra när jag tänker på den första VFU-perioden.Hon tyckte gott att jag kunde testa att undervisa lite! Det känns roligt och spännande att de ger en så mycket ansvar såhär tidigt. Nu vet jag ju inte alls vad för slags undervisning det rör sig om - om jag får planera den själv, eller om den måste passa in i de moment eleverna redan jobbar med. vad jag förstod när vi talades vid ska de nu gå in i ett stort block av 3-dim, vilket känns kul! Det kommer säkert komma många bra tillfälle att rycka in och hjälpa eleverna! Hihi, det ska bli så kul! :D