Ett sammanfattande inlägg om kursen "visuell kommunikation"

Efter nästan 10 veckor är så kursen Visuell kommunikation snart till sin ende. Det har varit en spännande liten resa. Att lägga just en sådan kurs i början av en utbildning känns för mig som ett bra val. Allt är nytt – skolan – klasslamraterna – lärarna - ja hela situationen, och inte att förglömma tanken om att vi faktiskt är här för att bli lärare. En tanke som för mig efter den här inledande kursen känns som ett självklart val. Med nyfikna ögon, ibland rädda och förvirrade, kommunicerar vi allt i vår omgivning. Vad passar då egentligen bättre än att ha en inledande kurs i just visuell kommunikation.

Vi har verkligen behandlat begreppet visuell kommunikation på flera olika sätt under kursens gång. Vårt första möte med den visuella kommunikationen blev historien om ”Dr. Pimapen” och hur förödande det kan bli om överenskommelsen inte finns där. Kommunikation bygger just på en överenskommelse oss människor emellan, hur vi ska se på en sak på samma sätt, vilket är jättesvårt då vi alla är olika! Om man ens kommer nära andra människor att förstå en sak på samma sätt ska man vara glad, har jag upptäckt. Boken ”visuell retorik” tar på ett grundläggande och i min smak ”enkelt” sätt upp begrepp som rör olika typer av kommunikation. Boken känns som ett stöd när man snabbt vill få en uppförfriskning om låt säga - att tolka och reflektera bilder, vilket den på ett sakligt plan beskriver väl, enligt mig.

Tidigt in i kursen fick vi en genomgång av vårt reflekterande verktyg – bloggen. Min spontana reaktion var faktiskt att ”det här blir ju kul” och det tycker jag fortfarande, i skrivande stund. Jag tycker även det är modigt av konstfack att våga ta in nya metoder för att dokumentera elevernas processer. Jag tycker överlag att det har fungerat bra för mig med bloggen, men kanske att det vore ”roligare” om man var två som läste varandras bloggar, och inte som nu att man läser en persons blogg, som i sin tur läser en annan blogg.

Vi har tagit del av många olika tekniker, där den centrala tanken har varit att vi senare ska kunna utnyttja dessa i vår kommande roll som studerande och senare lärare. Jag tycker att det känns viktigt med tanke på hur vårt alltmer digitala samhälle ser ut. Man klara sig inte i skolan numera om man inte behärskar olika digitala medier.

Ett moment som kändes en smula ”utanför” det stora övergripande blocket vad vår tre-dagars workshop med Ulf Klaren. Ett oroligt spännande område som mer kändes som fysik och psykologi än färglära. Vi blir varse om vår omgivning, oftast helt omedvetet. Vår hjärna tolkar informationen så den blir meningsfull för oss. Detta är helt fantastiskt när man tänker efter. Att dessa processer är helt nödvändiga för oss - för att tex orientera oss, känna igen ansikten och bedöma avstånd, och att de dessutom sker på ett omedvetet plan gör det till något jag iallafall vill forska vidare om. Synd att vi bara hade några dagar i ämnet då det är så intressant och känns helt fundamentalt för oss som blivande bildpedagoger.

Bildämnet är otroligt mångfacetterat, och det finns inget rätt eller fel, vilket både är svårare, men även roligare. Vi har fått en liten uppfattning om vad vårt framtida yrke kan tänkas innebära. Enligt mig handlar det inte om att ta avstånd helt från äldre traditioner som den avbildande och fria konsten, utan att låta dessa äldre traditioner (som kan göras spännande!) möta vår nya moderna teknik, samt att vi måste inse att alla barn är en produkt av sin egen tid, och att vi måste vara observanta och se hur vi kan spegla bildämnet så att det känns meningsfyllt för våra elever, och att de utvecklar en förståelse för bildspråkets rika, unika och varierande uttrycksmöjligheter. Viktigt är även att vi som lärare ger dem metoder och verktyg för att lyckas!

Vår faktiska roll – att bli lärare - fick vi ett rejält smakprov på. Under två veckor befann vi oss på våra respektive partnerskolor. Att låta oss gå ut på praktik så tidigt i vår utbildning måste vara det bästa för alla blivande lärare, det är ju trots allt där många av oss ska befinna sig om 4,5 år. Mycket hände under dessa två veckor, både saker av trevlig natur, men tyvärr även av mindre trevlig natur. Alla erfarenheter är bra erfarenheter, och att få uppleva olika typer av konflikter har givit mig en liten inblick i hur skolan behandlar till exempel frågor som rör elever som uttrycker antidemokratiska värderingar och bär en klädsel som kan återspeglas i dessa åsikter. I boken ”Praktisk Lärarkunskap” s. 47 läser jag ”Genom väl utformade och uppbyggda samtal, genom värderingsprövande grupper, genom ärlig och öppen kommunikation och mycket annat skulle en hel del konflikter undvikas” Men vad gör man när det inte finns tid, resurser och personal för att genomföra detta? Ett problem som jag finner stort är när eleverna är genomsyrade av sina föräldrars åsikter. Då kan en skolas organisation ha en väl fungerande plan för ökad jämlikhet och förståelse, men när eleverna kommer hem blir de matade med åsikter som inte återspeglar demokratiska värderingar. Hur kommer man åt dessa föräldrar? Jag valde att gestalta den här problematiken i den visuella slutuppgiften ”lärande-kropp-rum” , som jag för övrigt tyckte var ett öppet grepp på uppgiften. Det blir alltid mest spännande enligt mig när en uppgift går att tolka på många olika sätt.

Den litteratur som behandlats under kursens gång har varit ganska liten, men överlag bra. ”Praktisk lärarkunskap” ger en centarla lärarkunskaper, och tar relativt lättförståligt upp olika metoder och arbetssätt, men även juridiska spörsmål. Boken ”möten med bilder” är en bok som berör de bilder vi möter i vår vardag och även ger oss verktyg för att tolka bilder och se på dem ”på ett annat sätt”. Boken håller ett ganska tydligt feministiskt perspektiv vilket gör den intressant, då mycket inom konst och media-världen utgår från ett manligt perspektiv, känns det ibland som som. Boken var även intressant för mig när jag studerade eleverna under min praktikperiod då den tog upp en hel del om olika sociala koder och kulturella föreställningar. Det fanns så många tydliga koder i barnen och ungdomarnas kultur, koder som vi som vuxna inte har tillgång till, och därmed blir vi uteslutna. Naturligtvis är det inte så att en vuxen måste delta i ungdomskulturer, men för att förstå de elever vi möter är det viktigt att förstå, om än bara till en liten del, den kultur de befinner sig i. Det enda som jag egentligen fann negativt med boken ”möten med bilder” var att det ibland talades om bildernas färg, och dessa var i svart och vitt. Detta är kanske inget jätteproblem, men en viss frustration infann sig trots allt.

Min lärandeprocess under dessa tio veckor har präglats av en allmän nyfikenhet, lekfullhet och ett otroligt lugn. Jag har inte drabbats av panik och inte förstått någonting, så som man oftast har gjort vid något tillfälle under andra utbildningar, en känsla av att ”det ordnar sig” har hela tiden funnits där. Det som känns alldra bäst är att vi här på konstfack jobbar utifrån ett vetenskapligt OCH konstnärligt perspektiv, vilket för mig känns helt fantastiskt.