Dagarna rusar fram och jag har inte hunnit skriva om min lektion jag höll sista fredagen på den här vfu-perioden (har haft fullt upp med att redigera film!)
Jag bestämde mig för att köra på temat "monster-nallar" som jag blev inspirerad av under en föreläsning. Uppgiften går alltså ut på att förändra en mjukisnalle till ett läskigt litet monster, eller vad man nu känner för. Jag köpte 20 nallar (!) som skolan betalade för. Kändes jättetrevligt att jag fick en liten budget att använda mig av (tack partner-skolan!)
Jag gjorde först en nalle själv för att testa olika lösningar, samt att ha något att visa upp för elever eleverna - som jag för övrigt är jätteviktigt. Man måste ge dem rätt verktyg för att lyckas, och då måste man vissa bra exempel själv tycker jag.
Eleverna jag skulle undervisa var två 6:or, jättegulliga elever. Ena klassen är en så kallad "matte-klass" en klass där man går om man är "studieinriktad" av vad jag har förstått. (vad är de andra klasserna då?) Klassen är verkligen supersmarta och jag gillar den verkligen. De fattade uppgiften direkt! Kändes jätteskönt. "I undervisningen är både lärare och elev sändare" ( Långström och Viklund, 2006, s. 31) Detta känns så fundamentalt för lärandesituationen, och att man verkligen bejakar detta. Av olika anledningar går inte alltid informationen fram, och det är viktigt att ha i bakhuvudet - hela tiden. Man måste även tänka på att "den selektiva perceptionen" existerar, alltså att vissa elever bestämmer sig för att ett ämne är helt ointressant. Som tur var kände jag inte av detta i fredags. En annan fundamental bjässe i lärandesituationen är ju våran röst! Hur ska man egentligen prata? Jag är ganska högröstad naturligt, och det är en bra egenskap har jag märkt. Bäst är att tala med en hög, säker stämma, inte skrika - det är nog det sämsta man kan göra. Man tappar rösten - och eleverna! Något jag faktiskt funderade på var min dialekt. Jag är en äkta skåning, och dialekten är därefter. Kommer eleverna förstå mig tänkte jag lite oroligt. Jodå, de fattade, och nästan alla visste att det var skånska jag talade. Hurra! I "praktisk Lärarkunskap" sid 35 läser jag följande " Tidigare fick blivande lärar lektioner i att slipa av sin dialekt" När var detta?! På 30-talet eller? Känns jätte-fascistiskt. Här ska inte slipas av någon dialekt - den är kanske ine så fager, men den stannar!
Att presentera uppgiften känns absolut som ett av de viktigaste monemten. Att stämma av så att alla förstår, att prata jag klart och tydligt, att få med sig alla, att veta VAD, HUR och VARFÖR.
När man sedan kommer igång är det viktigt att reflektera över till exempel vad för roll man ska inta, ska jag låta de tänka mycket själv, eller ge dem mycket hjälp? Hur rör jag mig i rummet till den här uppgiften, passiv eller aktiv?
Då detta var praktik provad jag lite olika roller. Och efter ett tag tänkte jag inte så mycket på vilkr "roll" jag hade utan "var" mest. Det känns som att eleverna märker tydligt om man inte är sig själv.
På sidan 37 i "praktisk lärakunskap" läser jag "det handlar liksom i många andra pedagogiska sammanhang om tajmingen" Jag kan väl inget annat än att hålla med, men jag tror att det även handlar otroligt mycket om planering och åter planering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar